Om sorg

Roland Barthes (1915-1980) är fortfarande en av centralgestalterna inom samtida filosofi och kritisk teori, eftersom hans bidrag till semiotik, lingvistik och litteraturteori är oumbärliga för alla som arbetar inom dessa kunskapsområden.

Men det är Barthes mer intima filosofiska resor vi vill presentera. Det är där, i hans sentimentalitet och hans djupt tillgivna sätt att belysa det mänskliga känslolivets spöken genom musik och litteratur, som den franske tänkaren visar upp sitt tänkande som en vackert säregen jakt på nyanser och små skillnader som blottlägger den mänskliga existensens ändlösa konfigurationer.

Det är därför följande essä handlar om Barthes berömda ”Sorgedagbok” - en djupt privat bekännelseskrift som han förde efter sin mors bortgång. En sorgedagbok som utforskar varje spricka en förlust kan orsaka. ”Sorgedagbok” är Barthes vittnesbörd om kärlekens uthållighet och modet att blotta inte bara den sörjandes mod, utan också hans eller hennes hopplöshet.

Tillägnad Roland Barthes ”Sorgedagbok”

När jag skriver dessa anteckningar förlitar jag mig på det banala i mig. Det banala i vår sorg. En nästan outhärdlig tanke efter att ha förlorat dem som står oss närmast. En tanke som tränger igenom det man inte vågar sätta ord på i mötet med en älskad persons död. Att konfronteras med känslan av att det inte finns någon värdighet, ingen storslagenhet, ingen poesi i förlusten. Bara kraften i en obarmhärtig frånvaro, utdragen av livets upprepningar och deras lätthet efter en sådan förödande händelse.

Barthes’ sörjande lever i en värld som suddar ut möjligheten att förvandla döden till konst, till mening. Det är i denna erfarenhet av sorgens råhet som frestelsen att bli grym, narcissistisk och småsint gror. En lockelse att straffa dödens obetydliga händelse och tårarna den framkallar. Tårar som är omöjliga att fånga i skrift, måleri eller sång, det vill säga i en högre sanning.

Det är här som Barthes filosofiska tänkande framträder, inte som en del av den urgamla pedagogik som lär oss att dö, utan som ett arbete man hängiver sig åt inför sorgens hårda verklighet. En hängivenhet som blottlägger ens sanna sårbarhet. Det vill säga den sköra öppenhet som inte kretsar kring ett enda levande jag som fruktar sitt eget slut, utan kring ett jag som blottats för en älskad människas rena frånvaro. Det är i denna utsatthet som förkastandet av varje kompensation som härrör från tillvarons sunt förnuft-mässiga strukturer formuleras. Den sörjande behöver inte umgås, gå ut eller fokusera på sitt arbete för att ta sig igenom smärta och lidande.

För modet hos den som hängivit sig åt sorgen visar sig inte som ett övervinnande, utan som ett vakande över förlustens obscena banalitet. Vad gäller innebörden av ett sådant vansinnigt väktarskap finner man den inte i ett lika trivialt antagande som att läka sorgen genom att bevara den.

Det Barthes tänkande försöker få grepp om är en tillvaro i ett sårs fortbestånd. Ett obotligt sår som blivit ens innersta väsen. Och det är denna obotlighet i förlusten som inte bara definierar sorgen utan också konfronterar oss med verkligheten av något som är undantaget från tid och rum. Att finnas i sorg är nämligen att dväljas i evighetens stillhet. Att uthärda oändlighetens absoluta närvaro, manifesterad som den älskades frånvaro, vilken omöjliggör varje försök att införliva den sörjande i tillvarons flöde.

Eller med Barthes egna ord:

[Mourning]

Inte kontinuerlig, utan orörlig.

Det är här som en självklar fråga till sist kan ställas. Hur är detta ens uthärdligt? Hur undgår man att bli grym, egoistisk, småsint eller värre? Barthes svar är återigen plågsamt. Det är inte uthärdligt, och man förvandlas till allt man inte står ut med.

Men medan sorgens orörliga tomrum består, fördjupas och återvänder med all sin ondskefulla banalitet, infinner sig ett ögonblick av tystnad.

En lugn helg den 15 augusti; medan radion sänder Bartóks Träprinsen läser jag detta (under besöket i Kashino-templet, den långa skildringen av Bashōs resa): ”Vi satt kvar i yttersta tystnad under en lång stund.”
Direkt känner jag ett slags satori, milt och lycksaligt, som om min sorg blev lindrad, sublimierad, försonad, fördjupad utan att avta – som om ”jag höll på att återfinna mig själv”.
Satori betyder en plötslig upplysning och står för zenbuddhismens andliga mål.

För Barthes sorg innebär detta ett ögonblick av neutralitet, en tystnad där ingenting har förändrats, ingenting har egentligen försonats eller övervunnits. Det enda som emellertid har skymtat fram i detta tysta ögonblick är närvaron av mig själv som någon i sorg, som någon som verkligen existerar i sitt obevekliga sår. Det är från denna glimt som återhämtningen börjar. Inte en återhämtning till ett tidigare sätt att leva, och inte heller hopp om en tillfrisknad tillvaro, utan acceptansen av mig själv i sorg, här och nu. En insikt som i grunden är en djupgående generös handling gentemot minnet av en förlorad närstående. De som vilar i frid vill inte bli ihågkomna som de levandes hemsökande spöken. Det de kräver är vissheten om det definitiva. Det vill säga, acceptansen av det som har hänt och inte kan återkomma…

Barthes började skriva sin ”Sorgedagbok” dagen efter att han förlorade sin mor - den 25 oktober^th 1977. Han förde den i nästan två år. Den sista daterade anteckningen är från den 15 september^th 1979. Där står det:

Det finns morgnar som är så sorgliga…

Ett verkligt banalt påstående, ett godtyckligt slut på ett liv som uthärdar sorgens oändlighet. Ett skört monument över det som inte kan återkomma…

Maman.

Författare: Yakim Petrov

____________________________________________________________

1. Alla meningar i kursiv stil är citat från:
Barthes, R. (2009). Sorgedagbok. Översatt av Richard Howard. New York: Hill and Wang

2. Träprinsen är en enaktspantomimbalett komponerad av en av Ungerns mest berömda kompositörer, Béla Bartók, mellan 1914-1916.
3. Matsuo Bashō (1644-1694) var den mest berömda poeten under Edoperioden i Japan.
4. Detta är Merriam-Websters definition av satori.

 ------------------

Följ med oss och hjälp familjer att hedra minnet av sina nära och kära och husdjur genom konst!

Vårt affiliateprogram är nu tillgängligt. på https://www.pulvisurns.com/pages/affiliate-program-by-pulvis-art-urns