Kan du känna igen ditt husdjurs personlighet i dess ansikte?

Det finns ansikten som vi lär oss att läsa utan att någon någonsin har lärt oss hur.

Vi vet när vår hund snart blir uppspelt, innan den ens når fram till dörren. Vi känner igen blicken vår katt ger oss när den vill vara ifred. Vi ser skillnaden mellan ett nyfiket uttryck och ett som betyder att något är fel. Ibland kan vi till och med märka att vårt husdjur väntar på något innan det har gjort en enda rörelse.

Efter att ha levt med ett djur i flera år blir sådana här iakttagelser nästan automatiska. En liten förändring i ögonen, öronens position, spänningen runt munnen eller helt enkelt sättet djuret tittar på oss kan förmedla något som skulle vara svårt att förklara för någon annan.

Men vad är det egentligen vi ser?

Går det verkligen att känna igen ett husdjurs personlighet i dess ansikte, eller blir vi helt enkelt exceptionellt bra på att läsa av ett djur vi känner väl?

Svaret ligger någonstans mittemellan.

Ett djurs ansikte ger ingen entydig bild av dess personlighet. Det finns inget uttryck som på ett tillförlitligt sätt kan tala om för oss att en hund är tålmodig, att en katt är självständig eller att ett visst djur av naturen är mer tillgivet än ett annat. Personligheten är betydligt mer komplex än utseendet.

Men ansiktet kan också avslöja något annat: känslor, uppmärksamhet, förväntan, rädsla, nyfikenhet och igenkänning. Och eftersom dessa signaler upprepas under djurets hela liv kan de som lever med djuret bli förvånansvärt skickliga på att känna igen dem.

Med andra ord blir ett husdjurs ansikte en del av ett privat språk.

Vi lär oss det genom upprepning.

En hund som höjer på ögonbrynen när den hör ett bekant ord kan med tiden bli igenkännbar för sin ägare innan den ens rör sig. En katt kan ha ett visst uttryck när den tittar på något genom fönstret, ett annat när den vill ha mat och ytterligare ett när den gör sig redo att närma sig. Skillnaderna kan vara otroligt subtila.

För någon annan kan de se ut att ha samma ansikte.

För oss är de helt olika.

Det beror delvis på att vi inte upplever våra husdjur som stillbilder. Vi upplever dem i rörelse och i olika sammanhang. Ansiktet är bara en del av ett mycket större kommunikationssystem som omfattar kroppshållning, öron, svansens position, läten, rörelser och närhet.

Ett fotografi fångar ett ögonblick. Att leva med ett djur lär oss vad som hände före det och vad som brukar hända efteråt.

Därför kan samma uttryck betyda väldigt olika saker beroende på situationen.

En hund med öppen mun och synlig tunga kanske bara är avslappnad. Samma djur kan se nästan likadant ut när det är uppspelt efter en promenad. En katt som stirrar rakt på oss kanske iakttar något med full koncentration, ber om uppmärksamhet eller helt enkelt avgör om vi är värda att uppmärksamma.

Ansiktet ensamt ger sällan hela svaret.

Och ändå är människor anmärkningsvärt intresserade av ansikten.

Vi söker instinktivt efter information i dem. Vi gör det med andra människor, och vi gör det med djur. Det är en av anledningarna till att fotografier av husdjur kan kännas så intima. Vi tittar inte bara på päls, ögon och välbekanta drag. Vi söker efter individen vi känner.

Den skillnaden blir särskilt viktig när vi ser tillbaka på fotografier efter att ett husdjur har dött.

Plötsligt kan ett helt vanligt fotografi kännas oerhört träffande.

Vi kanske minns det exakta uttrycket. Hur öronen var placerade. Den lätta lutningen på huvudet. Den särskilda blicken som betydde att djuret snart skulle hitta på något busigt. Vi kanske känner igen ett uttryck som ingen annan skulle lägga märke till.

Det är här minnet förändrar hur vi ser på ett ansikte.

Under år av sällskap samlar vi på oss tusentals små iakttagelser. Vi vet hur vårt husdjur ser ut när det vaknar, när det väntar på mat, när det hör våra nycklar i dörren, när det blir skrämt av något utanför eller när det bara vill vara nära oss.

Inget av dessa ögonblick existerar oberoende av de andra.

Tillsammans formar de vår förståelse av vem det djuret var.

Det här kan också förklara varför två husdjur som ser anmärkningsvärt lika ut för främlingar kan upplevas helt olika av sina ägare. Ras, färg och fysiska egenskaper kan säga något om utseendet, men de kan inte beskriva individen fullt ut.

Ett djurs personlighet utvecklas genom temperament, genetik, erfarenheter, miljö och relationer. Den visar sig över tid snarare än att rymmas i ett enda drag.

Ett par ögon kan inte berätta allt för oss.

Men de kan bli tillräckligt välbekanta för att berätta något för oss.

Forskare har i allt högre grad studerat hur djur använder ansiktsuttryck och hur människor tolkar dem. Hundar kan till exempel göra olika ansiktsrörelser i olika sociala och känslomässiga situationer, och forskning om hundars kommunikation har visat att människor kan bli uppmärksamma på subtila förändringar i deras uttryck.

Det finns också belägg för att hundar noga uppmärksammar människors ansikten och känslomässiga signaler. De kan skilja mellan olika mänskliga ansiktsuttryck och använda information från våra ansikten, röster och vårt kroppsspråk när de reagerar på oss.

Förhållandet fungerar alltså åt båda hållen.

Vi tittar på dem.

De tittar på oss.

Med tiden kan resultatet likna ett samtal utan ord.

Det är kanske därför människor ibland säger att deras husdjur hade ”en särskild blick”. Det kan låta vagt för någon som aldrig har träffat djuret, men för den som har levt med det är det ofta anmärkningsvärt specifikt.

Uttrycket går inte lätt att skilja från allt den personen vet om djuret.

Ett foto av en hund som tittar mot kameran kan verka helt vanligt för tusentals människor på nätet. För ägaren kan det genast väcka minnet av en viss eftermiddag, en promenad, ett ljud, en vana eller något som hände direkt efter att fotot togs.

Ansiktet blir en ingång till ett mycket större minne.

Det finns ytterligare en intressant komplikation: vi är inte alltid objektiva betraktare.

Människor tillskriver naturligt djur känslor och avsikter. Vi kanske tolkar ett husdjurs uttryck med hjälp av vårt eget känslospråk. Ibland har vi rätt. Ibland projicerar vi våra egna känslor.

En hund som ser ut att le känner inte nödvändigtvis glädje i mänsklig bemärkelse. En katt som ser irriterad ut kanske bara vilar. Ett djurs ansiktsuttryck bör därför aldrig ses som en enkel översättning av mänskliga känslor.

För att förstå ett husdjur krävs sammanhang.

Men sammanhanget är just det som en djurägare har.

Det är det som gör förtrogenhet så kraftfull. Den som har levt med ett djur i tio år har sett tusentals situationer där ett visst uttryck har visat sig. De har lärt sig vad som brukar hända sedan.

Igenkänningen behöver inte alls vara medveten.

Vi bara vet.

Och det här är kanske något av det mest fascinerande med att leva med ett djur. Till slut slutar vi se dess ansikte som en samling fysiska drag. Vi ser det som unikt för just det djuret.

Ögonen är inte längre bara ögon. Det är ögonen som väntade på oss vid dörren.

Öronen är inte bara öron. Det är de som rörde sig vid ljudet av en välbekant röst.

Uttrycket är inte bara ett uttryck. Det är blicken vi lärde oss att känna igen utan att behöva tänka på det.

Det kan vara därför fotografier blir så viktiga efter att ett husdjur har gått bort.

Vi tar ofta fotografier utan att veta vilka som till slut kommer att betyda mest. Vi fotograferar de dramatiska ögonblicken, födelsedagarna och helgerna, men också de helt vanliga stunderna: ett djur som sover på golvet, tittar ut genom ett fönster, sitter bredvid oss eller bara tittar in i kameran.

Just då kanske de verkar obetydliga.

Senare kan de bli några av de mest värdefulla bilderna vi äger.

För det vi bevarar är inte bara djurets utseende. Vi bevarar ansiktet vi kände.

Och det är skillnad.

Ett professionellt porträtt kan visa ett djur på ett vackert sätt. Ett spontant fotografi kan ibland visa något som är svårare att återskapa: igenkänning.

Ögonblicket då djuret ser rakt på oss, inte på kameran.

Uttrycket som hörde till en särskild relation.

Ansiktet som blev bekant genom tusentals vanliga dagar.

Kanske är det därför idén om ett husdjurs ”personlighet” i dess ansikte inte är helt fel, även om det vetenskapligt inte är så enkelt som det låter.

Personlighet finns inte bakom ögonen och väntar på att bli upptäckt.

Den visar sig genom beteende, relationer och tid.

Men efter år av sällskap kan vi bli kapabla att se spår av den personligheten i de minsta detaljerna — eftersom vi har lärt känna individen bakom dem.

Och när ett djur inte längre finns vid vår sida kan de detaljerna få en oväntat stark betydelse.

Ett fotografi kan bevara ett ansiktes form. Minnet bevarar allt vi lärt oss att se i det.

Det är därför vi ibland kan titta på ett gammalt fotografi och känna igen vårt husdjur direkt -inte bara för att vi minns hur det såg ut, utan för att vi minns vem det var för oss.

Kanske är detta så nära vi kan komma att känna igen en personlighet i ett ansikte.

Inte genom att upptäcka det där, utan genom att känna till livet som gjorde det ansiktet bekant.